tisdag 16 augusti 2016

What you don't see or read about on my blog


Såhär är ni vana att se mig, som på bilden ovan: leende, fixad, uppstyrd och oftast ganska snyggt klädd. Nu tänkte jag ge er en inblick i mitt vardagsliv, i mitt privata, som jag normalt inte brukar dela med mig av. Har ni följt min blogg ett tag och varit tillräckligt uppmärksamma har ni kanske sett tecken och förstått att allt inte kanske står rätt till. Bilder där jag halvt ler eller ser väldigt trött ut. Trots allt, bloggar och instagrambilder är generellt väldigt inriktade eller vinklade, man får oftast bara se en viss del av en persons liv men får aldrig veta något om vad som händer bakom kulisserna. Anledningen till att jag nu vill dela med mig av detta, som är ytterst privat, beror dels på att jag själv känner mig redo och dels på att jag mötts av mycket oförståelse och ibland till och med rent ut elaka "anonyma" kommentarer på sociala medier från folk som jag känner. Men även för att det pratas allt för lite om detta i vårt samhälle och för att det är mycket, mycket vanligare än vad folk tror eller förstår. Min förhoppning med att dela med mig av detta privata är att öka förståelsen hos folk, ge en inblick i hur detta kan te sig, men även att det ska hjälpa andra i samma situation som jag är i så de inte ska känna sig så ensamma och inte känna skam. 
Jag har sedan december månad 2015 varit sjukskriven på heltid från mitt arbete. Den första diagnosen var "depressiv episod" och jag mådde otroligt dåligt. Orkade inte göra någonting, stannade inomhus hemma hela dagarna, varken ville eller orkade prata med någon, knappt ens min egen sambo. Jag var så ledsen, grät, kunde inte sova, var irriterad och arg, hade inget tålamod. Tidigare i somras fick jag tillslut diagnosen utmattningsdepression efter en utvidgad utredning, vad man förr i tiden kallade att vara utbränd eller att ha gått in i väggen, och plötsligt föll alla bitar på plats för mig. Nu förstod jag varför jag inte har någon ork, varför jag kan börja skaka okontrollerat och är tvungen att direkt lägga mig och sova - för jag är så utmattad; varför jag inte klarar av att göra mer än en sak åt gången eller hur det kommer sig att jag ibland inte förstår eller hör att andra människor pratar med mig och än mindre orkar föra en konversation som är på mer än max tio-femton minuter åt gången. Dessa exempel är bara ett fåtal, jag skulle kunna fylla flera sidor i en bok om detta: som hur jag en gång tappade en flaska i golvet när jag försökte skruva på en kork och min sambo började prata med mig och det blev för mycket på en gång så mina händer bara öppnades och flaskan föll i golvet när jag försökte lyssna på min sambo och det blev för mycket för min hjärna att hantera samtidigt; om hur jag igår när jag skulle laga mer riktig mat för första gången på ett par månader lyckades bränna löken i stekpannan, låta vattnet till potatisen koka över på plattan, höll på att skära av mig fingrarna och nästan fick panik och skrek på min sambo när han mitt i detta började försöka prata med mig - allt för att det blev för mycket som hände på en och samma gång. Hur jobbigt det är att åka kommunalt när det är mycket människor eller för mycket ljud runt omkring. Min stressacceptans och koncentrationsförmåga är på 0 - jag som en gång var bra på att göra flera saker samtidigt och kunde hålla allt, verkligen allt i huvudet och mindes allt av mig själv och klarade stress bra. Nu tål jag nästan ingen stress, blir livrädd och tror det är någon i min lägenhet för att jag glömt att jag satte på TV:n innan jag gick in i badrummet på dom 15 sekunder det tar för TV:n att starta upp. Jag kan berätta samma sak för folk med bara minuters mellanrum för jag glömt att jag sagt dom. Jag har missat läkartider för att jag blandar ihop dagar eller datum, ibland har jag inte vetat vilken dag på veckan det är. Idag trodde jag att det var fredag. Människor har kommit fram och kramat mig och börjat prata med mig för att vi tydligen träffats förut - bara att jag inte alls minns det, varken tillfället eller personen. Jag har fortfarande vissa dagar då jag knappt kommer upp ur sängen.
Hur började det hela? 
Jag vet inte säkert. Förmodligen har det pågått under närmare två år snart. Som för alla andra jag har pratat med som fått samma diagnos så är den gemensamma nämnaren att man inte förstår att något är fel själv men andra ser tecknen. För mig var det att jag blev lättirriterad, tappade fokus och koncentrationsförmågan extremt lätt, väldigt lätt blev upprörd eller arg. Detta var saker jag själv inte reflekterade över eller ens reagerade på. 
Jag kunde inte sova. Varje natt drömde jag om mitt jobb eller om andra jobbiga saker i mitt liv. Jag vet inte hur länge sedan det var någon frågade mig hur jag mår och jag ärligt talat kunde svara att det var bra. Varje gång skrek något inom mig "Stopp, känn efter!" men istället bara log jag och sa att allt var bara bra. Att le och att trycka undan mina känslor var mitt försvar. Och att skämta. Jag lurade mig själv utan att veta om det och lyckades förmodligen lura omvärlden med, utom mina allra närmaste som såg att något var fel men inte kunde sätta fingret på vad. 
På jobbet bad jag om mer arbetsuppgifter, större ansvar. Men varje gång någon kom till mig för att be om hjälp eller fråga om jag kunde tänka mig att ta på mig en extra arbetsuppgift skrek en röst inom mig "Nej, snälla, jag orkar inte mer, säg nej!" men ändå sa jag ja varje gång. Jag är i grunden en väldigt ambitiös person, en rastlös person, som gillar att få ta ansvar, att leda och bestämma och hjälpa andra. Jag gillar att ha kontroll. Att kalla mig för ett kontrollfreak skulle jag inte göra men jag vill ha koll på saker som händer runt om mig, känna att jag vet om vad som händer. 
Tills en dag när jag klev in på jobbet och in i cafeterian. Jag tror det var en måndag. Hela helgen hade jag känt oro och ångest, haft en klump i halsen och ont i magen hela natten och inte kunnat sova. Så när en före detta chef i cafeterian frågade mig hur jag mådde och jag tänkte "Det är bara bra, hur är det själv?" var det inte alls dom orden som kom ur min mun utan istället hörde jag mig säga "Det är skit och jag mår jätte dåligt". Sen brast allt. Det var verkligen som att gå in i en vägg, eller snarare genom en vägg. Hela fasaden fallnade och jag förstod ingenting. Fattade verkligen inget alls! Plötsligt stod jag och grät mitt i cafeterian. 
I en timme satt jag sen i ett konferensrum med den f.d. chefen och bara grät. Fick rådet att gå hem och sjukskriva mig i en vecka. Hela den veckan låg jag hemma i sängen under täcket och antingen grät eller sov. Efter läkarbesök blev jag sjukskriven för depression och rekommenderad medicin men nekade först till den hjälpen. Att äta "lyckopiller" var inget för mig. Det tog mig nästan två månader innan jag insåg att jag mådde så himla dåligt att jag aldrig skulle kunna återhämta mig på egen hand (jag är en väldigt stolt person som gillar att kunna klara av saker helt på egen hand) och fick tänka om. Tillslut tackade jag ja till att få medicin och äter sedan dess antidepressiva. 
Jag var så förvirrad när allt det här började. Inget särskilt hade ju hänt, hur kunde jag vara deprimerad? Ingen hade dött, jag hade ett jobb, en familj som jag älskade och som jag visste älskade mig. Jag kände sån skam över att oförklarligt må så dåligt att jag inte kom ur sängen så jag måste bli sjukskriven. Sjukskriven är man ju bara om man är misslyckad eller fysiskt skadad så man inte kan sköta sitt jobb? Jag var väl inte misslyckad? Jo, det var nog det jag var. Värdelös. Misslyckad och värdelös och förtjänade inget gott här i livet. Allt var nattsvart, det fanns inget hopp, ingen framtid. Dessa var bara få av alla tankar. Tack och lov gick det aldrig så långt att jag kände mig självmordsbenägen. Kanske har jag dom antidepressiva att tacka för det, kanske min familj och pojkvän som jag älskar så oerhört och inte ville svika eller göra ledsna.
Genom min vårdcentral fick jag bra hjälp och min familj bra stöd. Det får jag fortfarande. Min sambo och min mamma har varit det största stödet, jag vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort utan dom. Mina närmaste vänner vet och finns där för mig nu men i början drog sig dom flesta undan från mig. Vilket ju inte är så konstigt, för man visste ju inte riktigt själv hur man skulle reagera innan man själv drabbades! Ett tips till er som har vänner eller bekanta som mår psykiskt dåligt och ni inte vet hur ni ska bete er: visa att ni finns där! Ett litet sms i stil med "Jag tänker på dig" eller "Finns det något jag kan göra för dig?" eller ett "Hör av dig, för jag finns här för dig" betyder så oerhört mycket mer än i förstår! Förvänta er dock inte alltid att ni kommer att få ett svar tillbaka, det är inte alltid man orkar med det, men fortsätt visa att ni finns där men utan att ställa några motkrav! Att visa förståelse och hänsyn och omtänksamhet är det viktigaste. 
Jag mår bättre nu men är långt ifrån frisk. Det går upp och ner, från dag till dag, från förmiddag till eftermiddag, ibland från timme till timme. Det är orkeslösheten, tröttheten, bristen på koncentration och förmågan att kunna göra mer än en sak samtidigt som är värst just nu. Fortfarande har jag dagar då jag kan känna mig värdelös och inget spelar någon roll. Nästan varje dag måste jag sova en eller ett par timmar på dagen för att orka ta mig igenom dagen. Min kropp bokstavligt talat ger upp annars. Skammen över att vara sjukskriven och inte fungera normalt har i stort sett försvunnit. Jag har insett att detta inte är bara mitt fel, jag har jobbat ut mig samtidigt som jag hade oerhört mycket som hände runt om mig privat, bland annat mycket problem med min hälsa och mycket oro och ångest över den och min framtid. Jag har även insett att detta tillstånd är otroligt mycket mer vanlig än vad man själv vet om, tyvärr även bland unga vuxna. På planet från Kroatien satt det en tjej brevid mig, kanske fem år äldre än mig, som för ett par år sedan varit sjukskriven i 2,5 år för precis samma sak som jag. Jag har även vänner som har varit sjukskrivna på grund av detta tillstånd, andra vänner som är djupt deprimerade och alla är dom i eller omkring min egen ålder. Tyvärr tror jag att pressen att åstadkomma något, att bli någon här i livet, är större än någonsin idag bland unga vilket istället leder till stor psykisk ohälsa istället för framgång. Det behöver även talas mer om den psykiska ohälsan i dagens samhälle och sociala medier, så att fler människor kan slippa känna den skam jag kände och veta att man är långt ifrån ensam! Unga behöver också få hjälp med att veta hur man söker hjälp, vart man ska vända sig. Om du som läser detta mår psykiskt dåligt kom ihåg - det är aldrig fel att söka hjälp! Vill, vågar eller orkar du inte ta dig till en vårdcentral, läkare eller akutpsykvården så ta hjälp av någon i din närhet som du litar på, var inte rädd för att be den personen om hjälp med att komma i kontakt med vårdcentral eller liknande.
Idag kan jag knappt tänka och planera mer än en eller två dagar framåt åt gången. Har jag för mycket saker inplanerade samma vecka blir jag för stressad, går i baklås, måste ställa in allt och blir hemma. Varannan dag vet jag att jag måste ha till att vila upp mig på för att orka med saker, varannan dag kan jag göra mer "ansträngande" (om än roliga!) saker på, som att träffa kompisar på fika, äta middag hos mamma, gå på bio eller gå runt på stan. Då brukar jag orka göra en av dessa "aktiviteter" i ett par timmar sedan blir jag trött av alla intryck och längtar hem för att få vila och ta det lugnt. Det är verkligen skittrist när sånt som man förut tyckte var bland det bästa man visste att göra nu istället bara känns jobbigt och inte alls kul längre. Jag har perioder då jag inte orkar lämna lägenheten på två, tre eller till och med fyra dagar för att jag överansträngt mig och gjort för mycket grejer på raken dagarna innan. Nu när vi var i Kroatien och Italien på semester så sov jag på flygen, på färjorna, på bussarna. Så fort jag kunde få minst en kvarts tupplur så däckade jag, även om det var mycket och höga ljud runtomkring. Min kropp säger ifrån, stänger av. Jag blir så trött så jag nästan svimmar. 
Ändå måste jag ha saker att se fram emot, planera in grejer att göra här och där, annars blir jag istället bara sittande hemma och blir ledsen. Allt behöver inte vara särskilt ansträngande saker. Att blogga eller instagramma är inte särskilt ansträngande. Bilderna passar jag på att ta på dagar då jag mår bra, eller i alla fall bättre, och lägger ofta upp i efterhand. Man kan ju tidsinställa inlägg också. Att fota och skriva och titta på vackra bilder är något jag alltid tyckt om, jag började skriva redan vid 12 års ålder. Mode, styling och kläder började jag tycka om senare, under gymnasiets senare del, men det är idag något som jag verkligen brinner för! Självklart ska jag få ägna mig åt det som gör mig glad även när jag mår sämre och är sjukskriven utan att någon ska komma och kommentera spydigt! Det är rehabilitering för mig att få ägna mig åt saker jag blir glad av. Bara för att jag ler på en bild betyder det inte att jag är glad. Vem som helst kan fejka ett leende på en halvbra dag, även om jag helst ler för att jag för tillfället är glad över något :) Som skrivet, genom en blogg eller instagram eller snapchat får man inte se allt! Det är lätt att saker och ting ser bättre ut än vad dom är. 
Jag bloggar främst för min egen skull - för att jag tycker det är roligt att sätta ihop outfits, fota, skriva och för att jag vill kunna dokumentera mitt eget liv och få vara kreativ. Därför vill jag även ha en glad stämning på min blogg, den är mitt happy place. Alla mina mörka tankar kan jag klottra ner i en sedvanlig gammal dagbok i pappersform (tro mig, ni skulle inte vilja se bilder av mina mörkaste mardrömmar ändå...). Jag har aldrig haft någon ambition att bli någon stor bloggare, jag tjänar heller inga pengar på min blogg.
Sedan tycker jag självfallet att det är oerhört roligt att jag fått följare här på bloggen som återkommer och läser mina inlägg, följare och besökare från runt om i hela världen och jag vill återigen rikta ett stort tack till er! Jag hoppas ni blir inspirerade av mina inlägg, att få inspirera och att bli inspirerad är bland det bästa jag vet! 
Hoppas att jag med detta inlägg kunnat förtydliga lite om det här tillståndet som jag och många andra befinner sig i och bidra till att öka förståelsen! Har ni några frågor är ni jätte välkomna att lämna dom i form av en kommentar så ska jag svara. Det finns även en bra hemsida om psykisk ohälsa bland unga som heter "Aldrig ensam" och den hittar ni här. Gå gärna in och läs om ni vill ha mer information, stöd eller hjälp med psykisk ohälsa bland unga. 


//  This is how you are used to see me: smiling, flirting with the camera, dressed up or in nice clothes. Now I will show you and tell you about another side of my life, a very personal and private one I ususally won't talk about here on my blog. After all, blogs and instagram accounts tend to be very limited and only display one side of a persons life and often a very set-up, controlled one. What you very rarely see is what is going on behind the curtains, so to speak. 
The reason why I now want to share this with you is, well, on the one side because I feel ready to share it with you now and on the other side I hope to raise awareness on this subject for the common people, as well as I hope that by sharing my story and knowledge I will help someone else who is in the same position - or should I rather say condition - as I was and still am. I've met a lot of incomprehension to my condition from people around me and at sometimes even mean comments on social media in the form of "anonymous" comments from people I know. This subject is discussed far to little in todays society so it's no wonder, maybe, that people over all have so little understanding for this type of disease. 
Since december 2015 I have been on sick-leave from my workplace. My first diagnosis from the doctor was depression and I was in a really bad condition psychically. Couldn't sleep, was unable to get out of bed, had no strenght or energy to do just abut anything. I was really sad, depressed, and cried a lot. I was irritable, angry, impatience. Stayed indoors all day, didn't even have the mental ability or strenght or will to speak to anyone, let alone my own boyfriend. Earlier this summer I was finally dignosed with the condition of fatigue depression, also called burn-out syndrome, or as we in Sweden used to call it - when you hit the wall. 
Finally the pieces started to fall in to place. Now I understood why I feel so fatigue all the time, why I don't have any energy no matter how much I sleep. How it is that I can't concentrate, why I can't handle stress (or why I react with aggression when enduced to stress), why I feel confused and almost start panicking when on the subway and there is to many people or to much going on around me, why I have to take naps during the day and sometimes start shaking uncontrolably when tired and immediately have to go and lay down to sleep for a few hours or I faint. I've dropped a bottle filled with soda beacuse I was unable to get the cork back on and then my boyfriend started talking to me at the same time and it got to much for my brain to handle so it commanded my reflexes in the hands to simply let go of the bottle. At that time I did not feel in control of my own body at all. The other day I was cocking potatoes, frying onions in a pan and cutting tomatoes at the same time. The water to the potatoe boiled over, I burnt the onions and almost cut my fingertip of because it got to much for me to handle at the same time. Then I yelled at my boyfriend when he at the same time tried to speak to me, almost panicking. It seems ridiculous, or even commical when I read it, but this is how my life is for now and has been for the past eight months. I can't handle stress at all, have no ability to concentrate on more than one thing at the time. I repeat the same thing to people, things I've told just three minutes earlier but forgotten. I double or tripple check the stove and wether I locked the door when leaving my home 'cause I don't remember if I already did that. People have hugged me and asking me what I've been up to since the last time we saw eachother - the only thing is that I don't remember them at all, I have no recollection of their faces, their names or when, where or at what kind of event we've met before. 
How did it all start and when?
I'm not sure when. Probably about two years ago, when I think back on it. The one thing that other people with the same diagnosis have told me is that none of them had any clue that they were spiriling downwards - neither did I. You don't notice it yourself or pay any attention to it, but the people around you or at least the people close to you see the signs of something being wrong but are not always sure about what. I think I hid it pretty well, unattentionally. For myself aswell as for the people close to me. I took on more tasks at my work - asking for it myself - and asked for more responsibility and the opportunity to advance in the company. But whenever somebody would come to me asking for help or if I would take on another task I heard a little voice in my head trying to scream "No, no more, please, it's to much, I can't handled it!" but I ignored that voice, smiling and answered yes. All feelings of tiredness, of not feeling good, of feeling stressed or exhausted every single day, all the anxiety and worry, I subdued, pretending they were not real. 
I do not remember how long it was since I honestly could answer that I was feeling good when someone asked me how I felt. I just smiled and said I was great. Smiling was my defence, aswell as trying to be funny about things, not take things to siriusly. 
I do however very clearly remember the day when it all cracked. It was a Monday, I think, and all the weekend I'd been feeling anxiety, worrying, with a bump in my throat and a knot in my belly. I walked into the cafeteria at my workplace and a former boss of mine asked me how I was. I repeated in my head "I'm fine, thank you! How are you?" with my most worryless tone but the words that came out were completely differant. Instead, I heard myself respond "It's awfull, I feel really, really bad". Then all hell broke loose. All of a sudden the wall I built around all my feelings ( feelings that been struggling to escape for so long, I understand now) collapsed and I found myself crying in the middle of the cafeteria for no - to me - obvious reason. I felt so confused, didn't know what was happening to me - what was going on and why the heck was I reacting like this??
I spent an hour in an empty conferensroom crying, just me and my former boss trying to console me and figuring out what had happened. Worst part was I had no idea myself - nothing in particular had happened! But I was sent home with restricktions to take a week of from work and rest up. That week I laid at home in my bed, constantly crying or sleeping, exhausted, almost not eating or showering or leaving the apartment. I blaimed myself, trying to figure out why I couldn't get out of bed and go to work. Only loosers, failed people who were to screewed up or fysically injured had to go on sick-lave, right? Well, I wasn't fysically injured. No one had died. I have a roof over my head, a family I knew loves me and a boyfriend who loves me deeply. So then I must be a failure? Yes, a failure. Worthless. I didn't deserve anything good. And everything was pitch black, no light at the end of the tunnel. Luckily I never got suicidal. 
The week turned into months and even though I am better now I am still not recovered. I don't know when I will be. The feeling of beeing a failure and worthless has disapeared almst entirely, I've come to realize that this state I'm in is not myfault. I over-achieved at work at the same time as I was having problems privately and problems with my health that caused me lots of concerns for he future. Now I can hardly even think about the future. I have to take one day at a time, to have resting-days inbetween where I just stay at home reading, watching movies or blogging. If I have to much planned during a week I get exhausted, have to cancell things and end up just staying at home. When we recently went to Croatia and Italy I had to sleep on the aeroplanes, on the ferrys, on the busses or whenever I knew I could get at least 15 minutes of sleep. My body just shuts down and I fall asleep, even though there might be lots of sounds around. When I am that exhausted, it's almost as fainting.
Despite this I do have to do things, to have things to look forward to and do things that makes me happy. Otherwise I just get more sad and depressed and just stay indoors. Travelling and getting away from home has turned out to be extremely healing for me, at least while I'm abroad and before I get home again. It gives me a break from reality and all the sorrowness. Blogging and instagramming is another thing that makes me happy and it doesn't take that much of an effort. I love to write and recently discovered I love to photograph aswell. Pretty pictures I've always enjoyed and "working" creatively with my blog heals me. Styling, putting together outfits, style and fashion is something I feel truly passionate about and I often take the outfit pictures on my good days, or at least on my okay days or moments (besides, anyone can fake a smile on an okay day, even though I rather like to smile when I have something to smile about :) ). And I should get to do things that make me happy without people judging me, even on sick-leave, because it's a part of my recovery! I do not make any oney what so ever on my blog and my intention with this blog has never ever been to aspire to be a big, well-nown blogger. I write this blog first and foremost for my own sake, because I think it's funny and I document my life for the future. With that said I just wanna add that I think it's incredibly fun that so many people have found my little blog and keep returning here, from Sweden and from abroad aswell. I just want to thank you for reading my blog and I hope you enjoy it and find it inspiring. To inspire and be inspired is one of the best things I know.  
I get quite good help from my doctor and a lot of support from my entire family. Especially my mum and my boyfriend, I don't know what I would have done without them. Sometimes I don't understand how my boyfriend has been able to puy up with me, I have not always been able to treat him as he deserves throughout all this. 
My friends, or my closest ones at least, knows about this (one of them even sat with me in the conference room for a bit that day when I fell into pieces <3 ) and they are there for me know. All of them was not in the beginning, these things scares people and I do understand that it's hard to know how to react and handle it - gods know I didn't quite before it happened to me! Here is some advice for the ones of you out there who happen to know someone who is doing bad pshycically: be there for them from the begining. It doesn't have to be something big, a text with the words "Thinking about you" or "Get well soon" or "How can I help you? Just let me know if you need anything" and keep sending those little texts once a week or something because they make a huge difference! Don't always expect to get an answer back though, and don't push it! It's hard enough as it is, no further pressure needs to be addded onto the load of the person who is already doing bas. 
I hope that by writing this post I help shed some light on this subject. It's scary how this diseas has started to show up in the younger ages. I met a woman on the plane back from Croatia, maybe five years older than me, who told me the exact same condition had happened to her some years ago and she had to take 2,5 years of from work and studies to cope before she could get back to reality. Other friends of mine has had the same condition, some even younger than me. The pressure today I think is so high on young people to become something in this world that instead of creating something successfull it creates mental instability and sickness. 
If you do have any questions please leave a comment and I will answer it as soon as I can manage.   








2 kommentarer:

  1. En sorglig,men otroligt träffande och tydlig beskrivning av hur utmattning kan visa sig. Och hur du mår och har det min älskade, lilla stora kämpe❤

    SvaraRadera
  2. Wow säger jag bara! Att du skriver ut detta offentligt påvisar än fantastisk styrka! jag brukar aldrig läsa bloggar men detta var nog det mest intressanta jag någon sin läst. Malin du kommer att fixa det här det är jag övertygad om. Kämpa på!

    Mvh: Adam (gammal kollega )

    SvaraRadera